»Vi hade inga verktyg för att prata känslor«

När familjen ringer 17-åriga Martin Bengtsson som inlett en proffskarriär i Italien säger han att allt är bra, även om det inte stämmer. Efter en psykisk krasch i unga år tar livet nya vändningar. Idag är Martin fortsatt kritisk till hur barn tränas inom fotbollen, och hur lite fokus som ligger på måendet.

Proffsdrömmen slutade på den psykiatriska kliniken i Milano och för Martin Bengtsson tog livet en helt ny riktning. Från San Siros gröna gräsmatta i Italien via Berlin till den sömniga Stockholmsförorten Skarpnäck där den nu hyllade manusförfattaren och det tidigare superlöftet i fotboll bor med sin familj.

– När jag vaknade upp i den där sjukhussängen tvingades jag göra ett epileptiskt test. Det var så uppenbart att klubben var livrädda för att det skulle komma fram att en av deras egna spelare inte mådde bra och försökt ta sitt liv.

omslag Revansch nr 1 2024Martin Bengtsson öppnar porten ut mot gatan, vintermörkret och snömodden. Här, på bottenplan till hyreshuset i södra Stockholm, håller han och flickvännen Sara på att renovera. Lokalen ska fungera som arbetsplats, skrivarstuga och kreativ verkstad.

Manus om Börje Salming

Den hyllade manusförfattaren har under hösten fått stor uppmärksamhet för tv-serien om ishockeylegenden Börje Salming, »Börje – The Journey of a Legend«, som gjort succé på den krisande kanalen Viaplay. En svensk storsatsning om ett hårt idrottsliv där inte bara de ofattbara framgångarna lyfts fram. Även baksidorna av de många proffsåren i Kanada skildras på ett ibland nästan smärtsamt sätt.

Pressen, de nästan orimliga förväntningarna, pengarna och skadorna. Familjelivet som blir lidande av de ständiga resorna till och från match, av oron att säljas till en annan klubb och tvingas flytta. Av det inrutade livet som stjärna i världens tuffaste hockeyliga, NHL.

Men vi tar det från början.

Martin Bengtsson föds i Örebro 1986. Svensk fotboll är på dekis och slår i botten med herrlandslagets fiasko i VM 1990.

Samtidigt ökar intresset för de stora europeiska ligorna. TV-kanalerna slåss om rättigheter till det nystartade Premier League, italienska Serie A och tyska Bundesliga. I var och varannan vardagsrumssoffa bänkar sig människor för att se lag som Manchester United, Milan och »svensklaget« Borussia Mönchengladbach med storstjärnan Martin Dahlin.

Martin Bengtsson är en av dem och han bestämmer sig redan på lågstadiet. Han ska bli fotbollsproffs precis som idolen, den nederländska målsprutan och bländande teknikern Marco van Basten, en av tidernas största.

10 000-timmarsmetoden

När andra barn leker planerar han sitt schema i minsta detalj. Nöter på med bollen. Gör uträkningar av vad som krävs. Antalet träningstimmar baseras på den då populära och väletablerade så kallade 10 000-timmarsmetoden som i korta drag går ut på att om du gör någonting tillräckligt ofta når du också ditt mål. Ingenting lämnas åt slumpen och nioårige Martin sticker ut bland kvarterets jämnåriga. Inte bara för sin sagolika fotbollstalang utan också för sin strikta målmedvetenhet och för de påfrestande höga krav han ställer på sig själv. Inget får gå fel eller stå i vägen för proffsdrömmen. Fotbollen är allt. Det finns inget annat än att lyckas.

Livet blev en form av självspäkeri och jag började kontrollera allt från mat till vikt.

– Jag vet inte riktigt var det där kom ifrån egentligen och har väl så här i efterhand försökt att hitta orsakerna till varför det gick som det gick. Men redan som nioåring kom jag fram till vad som krävdes för att nå dit jag ville. Samtidigt som jag lekte att jag var fotbollsproffs blev livet också en form av självspäkeri med att jag började kontrollera allt från mat till vikt, säger Martin Bengtsson och fortsätter:

– Men det var ju också roligt, för ju mer jag tränade desto bättre märktes resultaten på matcherna där i pojklaget. Jag gjorde fler mål, fick mer applåder …

En tänkare som barn

Martin sätter sig i soffan med snickarbyxorna på. Torkar bort byggdammet från fikabordet och fyller på kaffe. Lokalen är snart färdigrenoverad och ligger bokstavligt talat bara ett inlägg bort från den snötäckta fotbollsplanen där några barn trots vintervädret envisas med att spela i kylan.

Han förklarar att han var en tänkare som barn. Innan allt fokus på fotbollen var det pussel som höll honom sysselsatt. Timme efter timme bland träbitarna och djupt koncentrerad på att lösa uppgiften. På gränsen till manisk men samtidigt sårbar för sina egna förväntningar.

15 år gammal plockas han upp av det allsvenska laget Örebro SK, stadens stolthet. Lokaltidningarna börjar skriva om bolltrollaren från kvartersklubben IK Sturehov. Två år senare gör han debut som inhoppare i a-laget och framtiden är ljus. Som ett av Sveriges största fotbollslöften får han snabbt ögonen på sig från flera europeiska storklubbar. Martin får åka över till London och provträna med anrika Chelsea FC. Den stora drömmen är på väg att gå i uppfyllelse.

Samtidigt är det saker som skaver. Jargongen i omklädningsrummen, de allt tuffare kraven att rätta in sig i ledet. Laget på bekostnad av jaget. Påfrestningarna av att passa in i gruppen. Tvivlen att inte räcka till. Att hela tiden prestera på topp.

Vi får veta att vi inte ska grubbla på något annat, bara fokusera på fotbollen.

Inter ringer

Då ringer telefonen och en agent för den italienska storklubben Inter presenterar sig. Martin är 17 år gammal och får flyga ner till Milano där han erbjuds kontrakt som ungdomsproffs.

Drömmen om San Siro, en gång hemmaplan för barndomsidolen Marco van Basten och med en publikkapacitet på nästan 80 000 åskådare, har slagit in. Då vänds livet plötsligt upp och ned.

– Jag får bo i ett hus tillsammans med några andra killar i laget och allt kretsar kring träningen och prestationerna på planen. Vi får veta att vi inte ska grubbla på något annat, bara fokusera på fotbollen. Men jag börjar fundera på annat, hittar musiken och plockar upp en gitarr. Skriver dagbok och låttexter.

Kollektiv bestraffning

En dag kommer han tillbaka till huset och upptäcker att någon gått igenom hans rum. Gitarren är borta och dagboksanteckningarna slängda. Martin får nästan panik. Ångesten som sakta börjat växa förvandlas nu till ren klaustrofobi. Han känner sig livegen och vilsen. Och det ska snart bli betydligt värre. Några andra spelare i laget blir påkomna med att ha rökt marijuana och klubbens svar blir stenhårt.

– Plötsligt utsätts vi alla för en kollektiv bestraffning. Förutom träningarna får vi i stort sett inte lämna huset. Vi tillåts inte ta emot besök och lever isolerat och ensamt. Och ingen av oss hade några som helst verktyg för att prata om våra känslor vilket skapar en enorm psykisk påfrestning som ska få stora konsekvenser för mig.

Jag började känna en apati kring allt och tappade greppet om verkligheten.

»Riktigt rörigt i huvudet«

Idag mår han bra. Men månaderna i Inter 2004, just då den stora drömmen slog till, utvecklas snabbt till en mardröm.

– Det kröp i hela kroppen. Jag började känna en apati kring allt och tappade greppet om verkligheten. Men samtidigt som jag snuddade vid att bara åka hem så kom också tankarna på all tid jag lagt ned på den här drömmen. Skulle jag bli ungdomsspelaren som inte orkade med? Det var riktigt rörigt i huvudet.

Hur reagerade din omgivning och din familj?

– Det här var ju innan smartphones så vi hade väl inte så mycket kontakt egentligen men när vi pratade försökte jag låtas som att allt var bra. Något som jag förstått långt senare inte är ovanligt för människor som är på väg att ta livet av sig.

Plötsligt förvandlas allt till ett nattsvart mörker. Med hjälp av ett rakblad skär Martin Bengtsson upp handleden och faller ihop. När han vaknar på den psykiatriska avdelningen i Milano är inget längre som förr. Efter nio månaders proffsliv flygs han hem till Sverige där han gör ett sista försök med fotbollen innan han lägger skorna på hyllan, 19 år gammal.

I skuggan av San Siro

Två år senare, 2007, skriver han den uppmärksammade självbiografin »I skuggan av San Siro« som senare kommer ut som långfilmen »Tigrar« regisserad av Ronnie Sandahl.

Där berättar han öppet om sina erfarenheter som ungdomsproffs och elitidrottens mörka baksida. Om leken som förvandlas till blodigt allvar och om ingrodda strukturer där allt handlar om fysisk prestation men inget om psykiskt mående.

Idag upplever han att boken gett resultat. Fram till alldeles nyligen reste han ständigt landet runt och föreläste om sina erfarenheter. Besökte föreningar och ideella krafter som arbetar med idrottande ungdomar.

– Det där var jättebra och förhoppningsvis givande även för dem jag pratade med. Generellt upplever jag ju att det snackas mer om psykisk ohälsa, även inom ungdomsidrotten, än vad det gjorde när jag höll på.

De har doktorer för varje ben i kroppen men ingen ansvarar för vad som händer i huvudet.

Vilket ansvar tycker du att klubbarna har för att inte det du gick igenom ska drabba fler unga spelare?

– De stora klubbarna som tjänar massor av pengar på sina idrottare är ju också arbetsgivare och de har därför ett stort ansvar. De har doktorer för varje ben i kroppen men nästan ingen har någon som ansvarar för vad som händer i huvudet och vad det gör med en människa att leva under den press det innebär att vara elitspelare. Samtidigt finns det fantastiska ideella ledare som arbetar med barn och unga inom idrotten och de måste få mer resurser.

 I din berättelse målar du upp en ganska mörk bild av idrotten. Men om vi vänder på det. Hur kan barns idrottande bidra positivt till deras utveckling?

– Man måste nog ställa sig frågan vad ungdomsidrott är. Handlar det om att bli bäst eller om en social mötesplats för att spela och ha kul? Jag är väldigt kritisk till för tidiga satsningar och toppningar av lag. Idrott ska vara något meningsskapande där alla får plats, säger Martin Bengtsson.

Martin förklarar att han aldrig ångrade sitt val att lägga av och kan idag titta på fotboll, se gamla lagkamrater flimra förbi på teven, och underhållas av spelet. Han pekar bort mot den frostiga konstgräsplanen.

– Jag tycker fortfarande det är kul att gå bort dit och spela ibland, med mina barn, men det känns som att det räcker så. Så på det viset har jag väl lyckats återknyta min relation till fotbollen. Men jag ångrar aldrig att jag slutade. Jag började ju skriva i stället och hittade min grej där.

Det bryter någon slags passivitet när man gör saker tillsammans med andra.

Vad skulle du ge för råd till unga människor som känner att de vill satsa så som du gjorde?

– Egentligen är det väl bara »go for it«. För jag tror fortfarande att det är viktigt att ha ett intresse och våga. Oavsett om det är idrott, teater eller musik så bryter det ju någon slags passivitet när man gör saker tillsammans med andra, säger Martin Bengtsson och fortsätter:

– Men sedan hoppas jag att man då har stöd omkring sig och det är därför jag vill prata om de här sakerna. Tanken när jag skrev min bok var ju att flytta fram diskussionen om psykisk ohälsa för att skapa en bättre miljö för ungdomar som befinner sig där jag gjorde.

Det har gått 20 år sedan du försökte ta livet av dig och du slutade med fotbollen. Hur mår du idag?

– Den där känslan jag hade i Italien har ju i stort sett försvunnit. Samtidigt kommer det hela tiden nya utmaningar. Livet är ju pågående och att ibland må dåligt är en del av det och något jag lärt mig. Det kan handla om allt från ekonomisk stress med stigande matpriser till en oro för hur det går för barnen, men det är ju också en del av livet.

Fakta: Martin bengtsson

  • Född: 1986 i Örebro.
  • Gör: Manusförfattare, författare till boken »I skuggan av San Siro«, tidigare fotbollsproffs.
  • Familj: Sambon Sara och sonen Misha samt bonusbarnen Siri och Celia.
  • Bor: Stockholm.
  • Aktuell: Som manusförfattare till den hyllade tv-serien om Börje Salming, »Börje – The Journey of a Legend«.

 


Vem kan jag prata med om självmordstankar? Du kan prata med en person som jobbar inom vården, med någon du känner eller kontakta en stödlinje:
• Vårdguiden på telefon 1177.
• Bris – Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.
• Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
• Jourhavande präst nås via 112.
• Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
När Revansch skriver om suicid och suicidförsök hänvisar tidningen till stödlinjer enligt WHO:s riktlinjer för media.


 

Text Johan Apel Röstlund Foto Karin Boo