Upplevelser av tvångsvård i diktform

Tabun måste krossas.

– På sjukhusen har jag träffat så många olika sorters människor som varit patienter: läkare, jurister, sjuksköterskor, svetsare, byggnadsarbetare. Hela köret. Det är helt naturligt, vem som helst kan insjukna. Jag skäms inte över min sjukdom. Tabun måste krossas, säger Kirsti Kajanne och tillägger:

– När jag varit inlagd har jag ringt alla mina vänner och alla möjliga bekanta: »Kom och hälsa på mig« – och de har kommit. Alla mina vänner och arbetskamrater vet att jag har varit inlåst. Varför ska man inte öppet våga berätta om dårhusets upplevelser i en diktsamling? Alla vet ändå.

Journalist och fotograf

Kirsti insjuknade första gången som 19-åring efter en brand i ett kollektiv i Helsingfors där hon bodde. Hon beskriver det som att pojkvännen »lämnade henne som en trasa«. Kirsti hamnade i tvångsvård och fick läkemedlet Largactil, något som gav hemska biverkningar.

Kirsti flyttade från Finland till Stockholm på 1980-talet. Orsaken var kärleken till en engelsk korrespondent. Hon fotade för Times och Observer under de första åren och frilansade också för finska tidningar. Det blev också många, långa radiodokumentärer för YLE, den finska radion, och några kortfilmer för TV. Kirsti skriver fortfarande för finsk media.

Galningen har tjocka fingrar

Diktsamlingen »Hullulla on paksut sormet « kom ut 2023. På svenska blir titeln »Galningen har tjocka fingrar«. Boken har tre delar. Den första handlar om livet bakom stängda dörrar i tvångsvården, den andra om hur man gör för att komma tillbaka till den riktiga världen, och då också med hjälp av naturens helande kraft. Sista delen behandlar kärlek och passion. Senare i livet har hon varit inlagd flera gånger i Finland och Sverige.

Diktar om elchocker

För fem år sedan började överläkaren i Stockholm ge henne elchocker, vilket hon var emot. Kirsti Kajanne berättar att morgonen före den första elchocken kämpade hon fysiskt med en skötare, en kamp hon förlorade.

Kirsti Kajanne har varit inlagd i flera länder: Italien, Estland, och Tjeckien. Italien var den bästa platsen enligt Kirsti. Två poliser bevakade avdelningen hela tiden och man fick inte dricka kaffe. Toppen var att de lade vita dukar på vardagsrumsborden före maten och att käket var underbart.

Anteckningsboken är alltid med

Kirsti skrev sin första dikt som sjuåring efter att hennes hund hade avlivats. Det var en jobbig upplevelse då hon inte fick säga adjö. Hon har skrivit flera hundra noveller och dikter.

– Jag har alltid en liten anteckningsbok i väskan och skriver var och när som helst. Orden bara kommer från det undermedvetna, säger Kirsti Kajanne.

Väninnan Jaana Johansson, författare och journalist, har varit ett stort stöd i arbetet med boken. Jaana Johansson har också översatt dikten som publiceras i Revansch till svenska.

Ur diktboken:

Månen skuggar min andra hjärnhalva.

Dit stoppade du läkaren en raket.

Gav en elchock. En hel serie av dem.

Mitt minne är som minnet hos en luggsliten hund.

Efter elchockerna är jag en vandrande åldring, som glömde nycklarna i väskan

bredvid tunnelbanans larmapparat.

Du läkaren stal jaget av mig,

Jag firar med dig med bubblande blod,

och jag hänger upp

din kala hjässa i enbusken.

Vid solnedgången ruttnar du

till mat för vildsvinen.

En fjärt i mörkret.